Passa på att lev livet medans du kan, man vet aldrig när det tar slut. Pratade i dag med Gedda som skickade ett mess till mig för att kolla hur morgonens träning hade gott. Som vanligt frågade jag hur det är och om helgen varit bra. Den hade varit omtumlande. I fredags hade deras vänner varit med i en bilolycka. Det stod om det i tidningen men då den skedde i Värmland läste jag inte så noga.

Deras vänner va påväg till Karlstad för att gå på begravning. Men de kom aldrig dit. Strax innan Karlstad skulle pappan (enligt tidningen) köra om men krockade med en cementbil. Pappab och den ena dottern (tvilling) omkring direkt. Mamman omkom på sjukhuset. I bilen fanns även tvillingsyrran samt ytterligare en dotter. En av de fick flygas till Uppsala för specialistvård. Läget där är kritiskt. Den andra dottern ligger på IVA i Karlstad. Tvillingar va så illa där an att man inte kan lämna uppgifter om vilken av tvillingarna som omkommit och vem som kämpar för sitt liv.

Jag får kalla kårar och har tänkt mycket idag. Jag lider med dessa barn som blivit föräldrarlösa. Vänner som inte vet vem av deras kompis som svävar mellan liv och död osv. Samtidigt inser jag att årsdagen av pappas bortgång närmar sig med stora steg. Imorgon är det 52 v sedan de ringde ner oss för första gången, då pappa fått innre blödning och man inte visstw om han skulle klara sig. Nästa vecka är det dags för den dagen jag aldrig kommer glömma. Den dagen vi åkte ner och visste att det va sista resan. Då vi satt bredvid honom när han tog sitt sista andetag. Ååå va jag saknar dig pappa!! Gör fortfarande ont och idag har jag tänkt väldigt mycke på honom.
Så passa på att lev livet medans ni kan. Man vet aldrig när det tar slut. Från att pappa blev sjuk i mitten på aug tills han gick bort tog det inte ens 2 mån. Familjen Gedda kände väl åkte iväg för att ta avsked av någon istället är det andra som kommer få åka och tar farväl av 3 ur samma familj. Jag hoppas att de 2 resterande döttrarna antingen klarar sig båda 2 eller att båda får somna in. Fy fan för att vakna upp och inse att hela familjen är borta, och när man är född 2003 och 2005 då är man inte kaxig.

Så ta vara på nuet och livet. Imorgon kan det vara försent!